År 2001 upptäckte forskarna ett nytt ämne som utsöndrades från fettväven hos möss och råttor, närmare bestämt från förstadiet till fettceller. Sedan dess har man funnit samband mellan Resistin och ett flertal sjukdomar, bland annat hjärtinfarkt och cancer.

Resistin, har betydelse både för inflammatoriska processer och för kroppens metabolism. Hitintills har de flesta studier på Resistin bedrivits på råttor, men alltfler studier på människor visar på likheter och skillnader mellan Resistin hos djur och människor.

Till skillnad från möss och råttor, så utsöndras mänskligt resistin huvudsakligen från en celltyp som heter Makrofager, inte fettceller. Makrofager är kroppens ”städare”, och ingår i det inflammatoriska systemet. Makrofagerna, vars namn passande nog betyder storätare, slukar ämnen och bakterier som inte bör finnas i kroppen genom en process som kallas fagocytos. Vissa makrofager har dock ingen möjlighet att sedan göra sig av med dessa ämnen, men kan innesluta dem och på så sätt minska skada från främmande ämnen. Ett exempel på detta är tatueringar, där makrofagerna äter upp tatueringsfärgen men ligger kvar nära huden och därför kan man ändå se tatueringsfärgen. Dock inte alla makrofager, en del färg transporteras bort av makrofagerna via lymfkärl. Fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg blev omskriven i en dagstidning efter att han opererat ut en lymfkörtel och som visade sig bestå av bly från tatueringar.

Makrofager har även möjligheten att signalera till andra delar av det inflammatoriska systemet genom att utsöndra exempelvis TNF, IL-6 med flera. På så sätt aktiveras immunsystemet på flera olika sätt, och en fara kan avvärjas. Eftersom Resistin utsöndras av inflammatoriska cellerna makrofager är det knappast förvånande att det finns ett samband mellan Resistin och inflammation.

I möss- och råttstudier har man sett ett samband mellan insulinresistens och Resistin-nivåer, där högre nivåer innebär mer insulinresistens. Man har även tillfört Resistin till normala möss som då visat insulinresistens. Hos människor ses inte samma tydliga generella samband, även om en koppling har misstänkts. Kvinnor har högre resistinnivåer än män, vilket överrensstämmer med att kvinnor oftast har en högre fettprocent. Dock ses inget klart samband mellan resistin och vikt eller BMI i människostudier.

Om man tittar närmare på en viktig cell, nämligen kardiomyocyten däremot blir bilden mer intressant. Kardiomyocyten, hjärtmuskelcellen, reagerar på resistinnivåer hos människor. Här kan man se att resistin minskar hjärtmuskelcellernas upptag av glukos efter signaler från insulin; det som man brukar kalla för insulinresistens. Dessutom har studier visat att förhöjda nivåer av Resistin indikerar ökad fettinlagring i hjärtats blodkärl (ateroskleros) och därmed en ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt eller stroke – och att återinsjukna med ny hjärtinfarkt eller stroke senare i livet.

Liknande tecken på insulinresistens har man sett vid studier på hepatocyter, leverceller.  Det finns dessutom studier som visar att förhöjda nivåer av resistin innebär en signifikant ökad risk att utveckla Diabetes Mellitus typ 2, ett tillstånd som vanligtvis föregås av insulinresistens. Diabetes typ 2 är en del av metabola syndromet.

Om detta verkar förvirrande är det inte så konstigt. Resistin är ett, inom forskningssammanhang, relativt nytt ämne där forskningen just nu är motstridig. Att vissa resultat visar på samband mellan Resistin och insulinresistens, medan andra inte gör det kan exempelvis ha med studiernas utformning att göra. Det råder dock ingen tvekan om att vi kommer att höra mer om Resistin i framtiden, inte minst när det gäller hjärtkärlssjukdom, allteftersom ämnet blir bättre studerat.